Utgångsläge!
Som alla flygnerdar förstår så blev det flyga av idag!
Inte sedan den 8 februari har jag sett ESTA från ovan, så det var ett kärt och efterlängtat återseende idag.
Det satt dock långt inne; både dimma och blåst var kandidater för att stoppa övningen, men efter moget övervägande gav läraren order: "Sätt dig i bilen och kör hit!" Då har man ju inget val...
Det var alltså bedömningslandning som stod på programmet, och för er icke-flygtokar kan det beskrivas som landning med motorn på tomgång från ca 1200 fot. En förövning för nödlandning sägs det.
Först gick vi igenom teorin: Upp på 1200 fot istället för trafikvarvets normala 800, och efter åtgärder inför landning ropar man till tornet det magiska ordet "Utgångsläge" (hemlig kod för bedömningslandning). Då behöver man inte prata mer med tornet - anmäla bas och annat - utan kan koncentrera sig på att landa.
Steg ett är att dra ner motorvarvet till tomgång och inta fart för bästa glidtal 75 knop, därefter svänga in mot finalen som blir typ kortkort. Och istället för att landa nära tröskeln ska man landa en bit in på banan. Absolut viktigast är att hålla farten uppe med lågt nosläge, och reglera sjunket med klaffen.
I praktiken blev det först två normala landningar bana 32 för att känna på sidvinden
ESTA 101150Z 25010KT 9999 FEW004 SCT026 06/05 Q1027=
(och märka hur länge sedan det var jag flög förra gången - 17 vad ringrostig man blivit - många steg tillbaka) innan läraren visade en bedömningslandning. Det brukar kännas ganska brant nedåt att tvinga ner nosen mot banan i vanliga fall, men här kändes det ännu värre: Störtdykning mot banan (ja, jag vet en överdrift, men första gången kändes det lite åt det hållet).
Sedan fick jag prova själv två gånger, och det kändes faktiskt ganska OK. Från ca 50 fot ovanför banan var det samma sak som vanlig landning. Och samma sak som vanligt; den där rotationen är himla klurigt att få till. Så det blev inga snygga landningar den här gången, några hyfsade och någon hård. Men på något vis kändes det ändå som ett myrkliv framåt...
Jag hade lite sällskap idag; i början låg en kärra från Höganäs och studsade, sedan kom en polishelikopter in och landade och startade och efter ett tag hörde jag en välbekant röst från teorin (Hej Christian!) och Ljungbyheds klubb som snurrade ute över Skälderviken med SE-LLV.
Vad händer härnäst? I morgon drar meteorologikursen igång, men flygningen får vänta till i bästa fall den 22 mars. Nästa vecka är det utomlands och tårtkalas som gäller.
Kul att du äntligen kom upp igen. Kändes det ringrostigt? Meterologin var faktiskt riktigt kul att läsa, i Uppsala så började teorin med den kursen.
Äsch, man är för snabb att skriva jämfört med hur man tänkte... Menade... "vad" var det som kändes ringrostigt? Själv så brukar jag glömma det där med sidroder när jag inte flygit på ett tag.