lindbergh

Idag blev det flygupplevelser från marken - dags att dra sitt strå till stacken i form av att vara hustomte på flygklubben, vilket inträffar med ca 8 månaders intervall.
Det skulle bli lugnt på klubben idag, konstaterade jag när jag anträdde min resa söderut. Tjocka, FG, OVC001 var ord som föll sig naturliga. En bridgeklubb hade ockuperat vår bygdegård för att spela sin årliga nyårstävling - enligt tradition med högvinster från frugans keramikverkstad.



Låga moln...

Men på väg nerför södra sidan på åsen såg jag ljuset! Jag kom ur dimman och in i solgasset. Det visade sig att runt flygplatsen och ut mot havet var det blue skies! Och så höga vita väggar i norr, söder och öster. Trots allt visade METARen typ FEW005 och BKN012 och TAFfen 40% sannolikhet till 4000 m sikt och OVC005. Så det skulle nog bli lugnt ändå...

In på flygfältet såg jag en PA28 stå och gömma sig bak knuten på klubbhangaren, men fäste ingen större uppmärksamhet vid det. Besökare är inte helt ovanligt.
En blick på att-göra-listan gav dåligt med inspiration, så jag såg mig runt efter jobb. Vintertid är det per definition inte mycket folk på klubben, och i juletid har ju dessutom teorikursen uppehåll, därav är nedsmutsningsfaktorn låg. Men så såg jag att fönstren såg smutsiga ut. Att putsa dem utvändigt fick bli första åtgärden. Lagom svinkallt trots solen.

En Golden som bogserades fram till platta E, fick fyllt med bränsle och personal och passagerare och sedemera lyfte, strax därefter en bizjet som taxade från platta B(?) via Gustav och backtrack för start bana 14. Håhåjaja. Sömnigt på förmiddagen... det piggaste som syntes var den lilla bogsertrucken som drog en vända framför klubben till den avstängda taxibanan på andra sidan banan för att inte störa bizjetens start.




Gääsp...


Plötsligt hände något ovanligt; någon kom cyklande inne på terminalområdet, fram till klubbhangaren och försvann runt hörnan. Hmm. Vad var det? En snabb titt konstaterade att det var en tjej som stod och skrapade rutorna på den besökande PA28an. Lugnt. Så jag återgick till fönsterputsandet. Strax kom en klubbkollega och undrade vad som stod på - hade vi besök? Så jag hängde på runt hörnet igen och då såg vi bättre hennes belägenhet: Hon hade sjunkit ner ordentligt med alla tre hjulen i den mjuka marken när hon skulle parkera kärran dagen innan, och nu satt hon fast. Först vi tre pers, och sedan dök det upp ytterligare två från terminalen, men vi kunde inte rubba kärran, mer än lyfta hjulen ett i taget. Så jag hämtade brädor från hangaren och terminalkillarna hämtade en traktor, och tillsammans fick vi upp kärran på asfalten igen. Som tack för hjälpen erbjöd hon sig att  bjuda på en tur, som jag var tvungen att avböja i egenskap av jourhavande, men terminalkillarna skulle fundera på saken.

Tjejen hängde med in på klubben för att få upp värmen, och berättade att hon hörde hemma i Stockholms flygklubb, men hade lånat planet (SE-IZZ) för några (flyg)dagar i Ängelholmstrakten. Vi har ju mycket ledig luft runt CTR-hörnet...

Strax kom ett gäng från terminalen och undrade om erbjudandet om flygtur stod fast, och ja, de fick sig en rejäl runda med många studsar. De vita väggarna hindrade längre utflykter.

Under tiden hade några andra flygare kommit till klubben i olika ärenden, så vi tog oss en pratstund och utbytte erfarenheter med varandra. Mycket intressant.
Efter ett tag påminde sig plikten igen, så jag grabbade dammtrasan och dammsugaren och gick ett varv på entrén och kontoren. Skurade handfat och toalett, och tömde soppåsarna. Strax dax att gå hem, klockan närmade sig två.

Då kom tjejen tillbaka från sin utflykt med de glada terminalkillarna, och så började hon fråga om tips på vidare utflykter i nejden. Eftersom jag själv funderat i de banorna föreslog jag Roskilde som en bra träning på en större flygplats och hon verkade nappa, så jag visade henne danska motsvarigheten till IAIP-AD med all info om EKRK.
Och vi får se, det kanske blir att vi slår våra planer ihop så att vi följs åt till Roskilde om vädret tillåter. Hon hade aldrig flugit GA utomlands, då kan det kännas lugnt att vara två. Den danska engelskan kan vara svårförståelig.

Nåväl. Hon fick mitt nummer innan jag drog hemåt igen. In i dimman på åsen och förbi bridgespelarna igen. De höll fortfarande på efter fyra och en halv timme.

Vi får väl se; just nu är det molnen som är största fiende. Annars har jag bokat tisdag alt torsdag för utflykt.