Katana del 3

Dagens fråga; att flyga eller inte flyga. Dagens ordspråk: Den som väntar på något gott...

Som ni förstår blev det flyga av idag, men det satt hårt inne! Se bara:

I morse såg det fint ut; klart väder, åtminstone här norr om åsen. TAFfen visade dis, som skulle försvinna under förmiddagen. Vi skulle träffas på klubben halv tolv, läraren och jag. Idag var det förresten min gamle lärare som skulle bisitta mig, till skillnad från de två första passen som "andreläraren" fick sköta om.

Glad i hågen tog jag bilen söderut, men glädjen började grumlas på åsen då jag möttes av duggregn och dis. Väl på klubben sa den senaste METARen att det inte alls var så mysigt flygväder, något som bekräftades av flygläraren när han återvände från en skoltur med en elev. De hade fått gå ner på 500 fot på slutet för att gå fritt från moln...

Frågan var; ställa in eller vänta? De hade haft bättre väder ute över Kullahalvön, så det fanns chans att det skulle sprida sig till oss, och jag hade ingen brådska hem. Därför beslöt vi att låta vädret få en chans och vänta.
Väntan blev definitivt lång, eftersom ett plan från Ljungbyhed hade beställt IFR-landningsträning mellan 12 och 13 och då fick vi hålla oss på backen.

Läraren passade på att granska mitt teoretiska prov på Katanan och gjorde tummen upp, innan han övergick till grannhangaren för att göra pappersarbete. Under tiden läste jag på i Katanamanualen och studerade diverse vädersiter för att hitta tecken på bättre väder. Inga större framsteg, nej.

Ca 12.40 kom solen fram och tände hoppet. 12.50 försvann solen igen...
Jag gick och konfererade med läraren hur vi skulle göra; den senaste METARen visade faktiskt OVC1500 och lite skräp därunder, men sikten bara 4000. Tja, kanske ändå? Läraren ringde för säkerhets skull till tornet och kollade så att det inte var något stort flyg på gång som skulle krångla till det för oss.
Till slut var det också det kommande (o)vädret som avgjorde saken - om det inte blev något idag skulle det troligen dröja innan det blev tillfälle igen.

Vi fick OK i varvet med speciell VFR, så 13.35 taxade vi ut till väntplats bana 14 (nu har jag äntligen fått hyfsad koll på taxning utan noshjulsstyrning).
Upp och iväg. Lyft vid 50 och minska propellervarvet efter lättning. Stig med 65 knop och in med klaff och av med pump.
Tjong, vid 700 fot slog vi i taket. Minskade gasen till 20 tum ingastryck och sjönk till 600 ft in på medvinden för att gå fritt, för att mitt på medvinden plötsligt få högt till tak igen. Upp på ordinarie höjd 800 ft och gjorde åtgärder (pump och varmluft) innan det var dags att anmäla strax bas. Klart studsochgå och in på basen med gasavdrag. Kolla farten och ut med klaff. 65 knop och in på final. Av med varmluft och fullt propellervarvtal och på kort final ut med full klaff.

Och så var det det här med själva landningen. Återigen satt min gamle lärare och sa mantrat "Se siffrorna i banändan. Det är dit du ska!" Det har aldrig andreläraren sagt, så jag trodde inte det gällde för Katanan med sitt annorlunda perspektiv.

En hyfsad plussättning iallafall. Återställde startklaff och drog på och så samma procedur en gång till.
Det kändes som att handgreppen hade satt sig sedan förra gången, läraren behövde inte ge instruktion om dem en enda gång.

Däremot hade han desto mer att säga om själva flygningen, läs kort final och framåt (surprise anyone?).
Hade hyfsad koll på farten fram dit, men sedan kom landningsklaffen som en stor bromsande ladugårdsdörr till den svaga motorn, vilket gjorde att farten plötsligt sjönk drastiskt och jag var dåligt med på gasen för att kompensera. Så det blev några allvarsamma förmaningar under resans gång.

Intressant var att vädret var ytterst lokalt; hela tiden möttes vi av moln på 700 ft efter start, för att mitt på medvinden få gott om plats uppåt.

Så småningom fick jag även prova på en klafflös landning, innan det var dags för fullstopp. Sådärja, sa läraren, nu får du flyga Katana på egen hand, men träna några gånger till själv innan du tar med någon upp. Och ha koll på farten!
Jawohl!

Väl tillbaka på klubben fick jag order att parkera och sedan för hand göra en femöresvändning. Plötsligt kändes det som ett litet leksaksplan. Tryckte ner bakkroppen med ena handen och vred runt planet som ingenting. Att göra samma sak med PA28an skulle vara otänkbart...

Jaha, vad är nästa steg? Night Qualification? Varför inte? Men det får bli nästa höst. Nu ska det bara bli nöjesflygning för hela slanten!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback