Svettigt värre...

Dagens flygning blev en omtumlande historia. Först och främst möttes man av en olidlig hetta(?) på 26° och hög luftfuktighet när man klev ur bilen vid klubben. Någonting låg i luften...

Tillsyn och en kort genomgång om dagens övning; onormala lägen vid instrumentflygning. Svaga och långsamma ändringar har balansorganen svårt att märka, och långa konstanta förlopp (kontinuerlig sväng t ex) slutar kroppen att registrera efter ett tag. Om man inte har några synreferenser (natt, moln) kan man därför inte lita på balansen och hamna i "taskiga" lägen som grävande sväng. Då gäller det att lita på horisontgyrot istället.

Vädret? Något i stil med 07010KT SCT025 26/24 Q1014=
Lite lagom sidvind för bana 14. Vänta bara...

Väl uppe i luften fick jag plattor för fönstren och läraren dirigerade mig till kurser och höjder för att få mig varm i kläderna. Det kändes himla bra; jag hade koll på gyrona och kunde hålla raka kurser i såväl planflykt, stigning och plané. Fick även prova på branta svängar (med brant sväng under instrument menas 45° lutning istället för 60°).

Så småningom blev jag beordrad att koppla av en stund, kanske sova lite, föreslog läraren med ett leende. Sagt och gjort. Så kände jag svagt att någonting hände med flygläget och när läraren sa "du flyger" öppnade jag ögonen och såg på horisontgyrot att vi låg helt galet, stigande sväng. Min uppgift var nu att återställa till planflykt, och rutinen är sådan att man börjar med att korrigera motorvarvet om det är avvikande, därefter lägger man det rätt på vingarna och sist korrigeras nosläget. Det fixade jag lätt; skevning och höjdroder.

Vi upprepade proceduren några gånger, och allt värre lägen fick jag överta. Sista gången såg det ut som gyrot dansade breakdance (nästan iallafall), men det ordnade sig till slut ändå. Jag muttrade "jäkla stridspilottakter" till läraren (gammal stridspilot) som log brett...

Efter det kände magen sig färdig, och det gjorde tack och lov läraren också. Så vi vände hemåt under begäran att få gå in via LB för "ILS och fullständig procedur". Lite som jag fick göra häromsistens med vikarien. Så vi tog in fyren och flög instrument mot den på 2000 ft. Väl framme instruerade läraren mig; först kontrakurs ut över havet till outer marker och sedan inflygning via ILS. Det var pilligt och känsligt, speciellt mot slutet. På 300 ft togs synskydden bort och vi drog på och gick upp i varvet.

Ny order: Nu ska du göra tre snygga sidvindslandningar! Jaha, det kom lite plötsligt, men visst. Den första blev ok, noshjulet tog dock i lite för tidigt. Den andra blev lite bättre.
Under hela vår övning hade molnen lurkat runt oss, och med skydden borta såg jag några riktigt fula CB intill varvet. Läraren hade väntat sig lite vindskjuvning, men den kom aldrig, så istället sa han efter andra studsen: "Nu flyger vi bort till väntläget och hälsar på i molnet där. Det kan vara bra att träna lite taskiga förhållanden. Hoppas bara inte det är åska i det. Jag har inte sett några blixtar i det iallafall." Lugnande???

Så det blev lite skumpigt och planet blev rentvättat medan jag flög omkring i det. Men inget otrevligt hände, som han förutspådde.
Dags för inflygning igen. Molnet hängde med oss en bit mot varvet, och när det var dags för landningsklarering ropade flygledaren bana 14, vind 90 grader 20 knop klart landa. Kort kommentar från läraren: "Nu får du något att bita i!" Jojagtackar... dessutom en rejäl skur som blötte ner asfalten å det grövsta!
Vad gör man om man blir osäker på om man klarar en sådan här landning, frågade läraren. Eftersom det bara är en skur drar jag på och tar ett varv till, blev mitt svar. Läraren var nöjd med det.
Det blev en vinduppehållning som hette duga. Flygning ända till asfalten och rejält med högerfot. Sanningen att säga fick läraren hjälpa mig en smula, men under de förhållandena var det helt ok. Jag hade inte landat EK under de förhållandena.
Ytterligare ett lärorikt flygpass var till ända.

På debriefingen frågade jag läraren vad han ansåg om min kunskap för tillfället. Jag känner mig långt från färdig, trots att vi närmar oss slutet. Döm om min förvåning när han svarade "Om det inte varit för de formella kraven på 45 timmars flygning och långnavar hade jag vågat släppa upp dig på uppflygning redan nu." Hupp!
Han tyckte att jag kändes stabil i flygningen, flög med ryggmärgen och visste att korrigera fel. Och att jag tack vare intresse och breda studier hade en ovanligt bra grund att stå på. Just det att jag läste andras flygbloggar för att få information lyfte han fram speciellt.
Så jag får be att göra vågen för er, mina bloggkollegor ( Anders, PC, Linn, Feffe, Lae, Johan mfl mfl) och tacka för hjälpen so far!

Nästa pass infaller förhoppningsvis på lördag, och kommer då att avhandla sista biten av instrumentflygning: låg fart. Sedan är det bara två långnavar och repetition kvar...

Kommentarer
Postat av: anders

Skrämmande likt en instrumentflygningslektion jag gjorde. Skönt att det verkar vara standardiserat. Fenomenalt skrivet! Ljuset i tunneln som sagt! :) Nu är bara det roliga kvar... samla timmar.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback