lindbergh

Jodå, efter mycket om och men vädermässigt blev det så nattpremiär ikväll!

Efter gårdagens tur i backseat på GustavNiklas blev man sugen på mer, så jag messade läraren om det var mörker på gång i helgen - vädret var ju kanon. Fick inget svar, så jag försökte istället få med mig folk på en "vanlig" dagstur. Tyvärr (?) var det ingen av de påtänkta som kunde, så jag ställde in med förhoppningen att plånboken skulle bli glad över den uteblivna utgiften.

Nu blev det ju inte så ändå, eftersom läraren så småningom svarade att det skulle bli NQ-pass i kväll. Yes!
Klockan gick väldigt långsamt idag kan man säga. Men framåt femtiden ringde han och sa att strålningsdimman (BR) låg på lur (PROB40) så att det skulle nog inte bli något. En stund innan tidsfristen för avresa gick ut fick jag kontraorder - dimman var borta!

När min företrädare i högersits landat fick jag förhållningsorder: Har du ficklampa? Bra. Vi flyger ut via Farhult på 1500 fot, stiger upp till 3000 fot, fortsätter till Kvidinge, därefter norrut till andra sidan åsen, längs åsen förbi hemmet till Karup där vi går in i CTR igen och gör en studs och en fullstopp. Gå ut i planet och gör dig hemmastadd vid kontrollerna i mörk kabin.

En snabb titt på oljesticka och bränslenivå och så in i planet. Insåg att det var bäst att memorera av/påläge och plats för de viktigaste strömbrytarna huvudström och bränslepump.
Läraren kom strax och gjorde mig sällskap. Checklistan gicks igenom i normalt ljus, och sedan satte vi på rödlampan.
Satte på positionsljuset men inte landnings- och antikollisionsljus för att undvika bländning. Taxade ut till väntplatsen och fortsatte checklistan som vanligt. Precis som gårdagen var det helt vindstilla.

Fick klart starta, så vi satte på landningsljuset och antikollisionsljuset och drog iväg. Under tiden på marken hade vi ganska hög ljusstyrka på instrumentbelysningen för att se bra bland alla andra ljus vid terminalen, men väl i luften vred vi ner styrkan så mycket som möjligt för att se bättre ut.

Snart uppenbarades alla ljus i omgivningen, och det var en helt annorlunda vy än man var van vid att se. Kolsvart och så massor av ljuspunkter grupperade i klungor (byar/städer) eller streck (vägar). Häftigt. Trimmade in planet och funderade på hur man skulle ha koll på läget i luften; med yttre referenser som vid VFR eller med horisontgyrot som vid IFR. Frågade läraren och han sa att det var bäst att flyga med yttre referenserna och då och då verifiera läget med instrumenten. Eftersom sikten alltid måste överstiga 8 km för nattflygning har man normalt sett bra med yttre referenser (om man håller sig borta från norrland...) Släckte landningsstrålkastaren och antikollisionsljusen.

Körde på rutin ut till Farhult, hade den mentala autopiloten inkopplad. Väl där steg vi som planerat mot 3000 fot. Strax blev det lite disigt runt planet och plötsligt hade alla markljus försvunnit - vi var i moln. Olustig känsla och man fick som vanligt kämpa med att fokusera på horisontgyrot för att hålla planet på rätt köl, tvärt mot vad balanssinnet sa. Fortsatte vidare upp till 3000 ft där vi var on-top och såg stjärnhimlen, annars var det dåligt med referenser. Utan GPS hade det varit svårt att hålla koll på postitionen. En bra läxa som läraren sa. Så vi sjönk ner genom molnen igen, och på 2200 fot hade vi markkontakt igen, så då blev det planflykt.

Fortsatte enligt planen mot Kvidinge under det att läraren pekade ut tätorterna; Helsingborg, Landskrona, Malmö, Hyllinge, Åstorp, Ljungbyhed. Jag insåg att jag inte skulle vilja nödlanda i mörker, och han höll med att det var betydligt svårare än under dager. Han skulle ha valt en upplyst bred väg att landa på, eller en sjö om det fanns.

Vi svängde norrut över åsen och konstaterade att det var betydligt glesare mellan ljusen/husen där. Men på andra sidan sågs nu Laholm, Halmstad, Våxtorp och hela strandremsan väl upplyst.

Tog av västerut och passerade över huset innan vi kom fram till Karup, där vi fick tillstånd att återvända in i kontrollzon för landningsövning. Vi kom från nordväst in på basen för lång final och såg inte banan överhuvudtaget, eftersom ljusen bara lyser i banriktningen. Inte förrän vi närmade oss finalen syntes ljusen, men då desto bättre. Och när sedan läraren gav order om högintensitet på belysningen var det en riktig wowupplevelse. Värsta ljustunnlen!

Så fick jag instruktion att landa; inflygningsfart 75 knop och mjukt gasavdrag på tröskeln. Och tänd landningsstrålkastaren i trafikvarvet. Jaha, sagt och gjort. Annars var det precis som vanligt med klaffhantering och förvärmning. Stenkoll på farten. När vi kom så nära så att ljuskäglan från landningsljuset nådde marken fick jag order att titta på de röda banändljusen i andra ändan för att ha koll på höjden, men naturligtvis tittade jag på där ljuskäglan träffade asfalten och fick till en dunsande landning. Och läraren var tydligen van vid händelseförloppet - han hade genomskådat mig och mina blickar.

Drog på och upp igen för ett avslutande varv. Strax på medvinden såg man det bekanta märket för hörnet mellan medvind och bas; Vantingerondellen som var väl upplyst mitt i ett stort mörker. Denna gång gick det bättre; hade
ögonen på banändljusen men det blev ändå en liten duns med tre punkter.

In till klubben och lite administration; kändes speciellt att för första gången få fylla i kolumnen för nattlandningar.
Nästa pass kan infalla redan på tisdag om vädret är med oss. I så fall blir det studsar för hela slanten; med och utan strålkastare.

Inga bilder på trippen men varför inte en passande video? Vadå kult???